påsk
Ja, glad påsk. Skulle vilja minnas vad glas påsk innebär, men det är nog längre sen än vad jag vill erkänna som jag var liten och tyckte påsken var glad. Den här påsken har varit nästan lika grå som snömolnen utanför mitt fönster. Det blir ju alltid vad man gör det till, men hur sjutton gör man, när någon annan är inblandad?
Roligt tyckte jag iallafall att det skulle bli att få visa upp mitt barndomshem, för det är nog det som det här stället är för mig, för pojkvännen. Finland en hel vecka med bråkiga ungar, snö, kallt och långt till civilisationen, inte skulle det kunna förstöra för mig och min glädje. Det gjorde det knappt heller, men det var nog just "han den där" som inte alls delade min uppfattning om vad som är det härligaste i världen som satte stopp för lyckan. På semester, det är ju då man upptäcker vem den andra verkligen är, och oftast är det lätt och underbart, för det är ju just semester. Men nu sitter jag här iallafall och har knappt fått mer än ett par ord från killen på två dagar. Viva la vacasión! Eller hur var det nu igen..
Hursomhelst, jag gjorde en annan skrämmande upptäckt på den här resan; man får slå sina barn här .. Visst, det har jag ju vetat om hela mitt liv, men jag trodde inte riktigt att det faktiskt fanns de som slog sina barn. Inte av de jag känner åtminstone, barnmisshandel läser man ju tyvärr om i tidningen omvartannat. Men nu gällde det mina barn, de barn som jag jämt suttit barnvakt åt. Det var bara någon örfil och ett par sekunder instängd i en mörk källartrapp, men herregud, det satte spår hos mig. Jag var tvungen att gå ner till den gråtande ungen(som ju faktiskt hade betett sig dåligt) när mamman gått iväg, och ta honom i knät tills han slutade gråta. Vilket gick fort, han glömde snabbt, men jag satt mer där för min egen skull. Visste inte att det skulle kunna påverka mig så mycket, tillochmed när jag upptäckt att ungen själv inte brydde sig speciellt..
Och om jag ska citera en vän: He je noo int så lätt ti se att tidde misstaijen int försvinner om nåen pajar di å tröstar.
Roligt tyckte jag iallafall att det skulle bli att få visa upp mitt barndomshem, för det är nog det som det här stället är för mig, för pojkvännen. Finland en hel vecka med bråkiga ungar, snö, kallt och långt till civilisationen, inte skulle det kunna förstöra för mig och min glädje. Det gjorde det knappt heller, men det var nog just "han den där" som inte alls delade min uppfattning om vad som är det härligaste i världen som satte stopp för lyckan. På semester, det är ju då man upptäcker vem den andra verkligen är, och oftast är det lätt och underbart, för det är ju just semester. Men nu sitter jag här iallafall och har knappt fått mer än ett par ord från killen på två dagar. Viva la vacasión! Eller hur var det nu igen..
Hursomhelst, jag gjorde en annan skrämmande upptäckt på den här resan; man får slå sina barn här .. Visst, det har jag ju vetat om hela mitt liv, men jag trodde inte riktigt att det faktiskt fanns de som slog sina barn. Inte av de jag känner åtminstone, barnmisshandel läser man ju tyvärr om i tidningen omvartannat. Men nu gällde det mina barn, de barn som jag jämt suttit barnvakt åt. Det var bara någon örfil och ett par sekunder instängd i en mörk källartrapp, men herregud, det satte spår hos mig. Jag var tvungen att gå ner till den gråtande ungen(som ju faktiskt hade betett sig dåligt) när mamman gått iväg, och ta honom i knät tills han slutade gråta. Vilket gick fort, han glömde snabbt, men jag satt mer där för min egen skull. Visste inte att det skulle kunna påverka mig så mycket, tillochmed när jag upptäckt att ungen själv inte brydde sig speciellt..
Och om jag ska citera en vän: He je noo int så lätt ti se att tidde misstaijen int försvinner om nåen pajar di å tröstar.
Kommentarer
Trackback
