you gotta have faith
Jag har tänkt på det här med ödet ganska ofta på sistone. Jag tror på ödet litegrann.
Jag tror inte att varje ögonblick, varje val eller handling är något som var bestämt sen tidigare
men att det som är menat att bli i slutändan, det blir. Written in the stars, på något vis.
Allt hänger ihop. Allt som skrivs, sägs och görs, medverkar till att forma den morgondag vi alla väntar på.
Den morgon som vi ska vakna upp av att allting är annorlunda, för att samtidigt vara precis som förut.
Den morgon när världen är förändrad, när alla är lyckliga och förväntansfulla över
vad för gott som ska drabba dem just denna nya och ljusa dag.
Som tur är, är drömmen om denna morgondag bara en önskan, ett mål att sträva mot.
Och det är det vi gör. Vi gör olika val, av egen fri vilja, men vi strävar ändå mot samma slut.
Jag tror också att så fort man når sina högsta drömmar,
inser man att det inte är det man vill ha.
Det är drömmarna som gör oss lyckliga, det är önskningarna som ger oss något att leva för.
Tillsammans formar vi världen och den vardag vi lever i.
Vi alla har förmågan att skapa oss en tillvaro fylld av kärlek, en värld full av liv,
för det är en inbyggd funktion på kontrolldosan som vi har för att styra upp våra liv.
Man har så många val i livet, men vad man än väljer så får man ofta det man vill ha, men sällan det man som mest behöver.
Jag kan vara modig, jag kan förlåta, jag kan älska och ge tröst, men var finns du när mitt ljus slocknar?
Var finns du då? När ingen längre ser, när ingen bryr sig, vad händer då?
Vad händer när ingen ser under masken, när ingen längre vill veta om sanningen?
När tårarna bara rinner och man inte kan gå mot ljusare tider, för det finns inget sätt att ta sig över vägen till den plats där man förtjänar att vara, var är du då?
Finns du då där som min vän och ger mig det stöd jag behöver eller väljer du din egen väg och hittar ett nytt ljus i mörkret?
Men de ensamma dagarna blir så väldigt mycket längre,
om man inte spenderar dem tillsammans.
