petralinette

Jag vet egentligen inte vad det är meningen att jag ska skriva här. Vanligtvis brukar det finnas en hög av ord i mitt huvud, men nu sitter jag mest bara och lyssnar på hissen, hoppas att nästa gång den kommer är det du.


Men jag ska iallafall ta och skriva litegrann. Jag minns en gång när jag var liten och oyckligt satt och väntade precis som jag gör nu. Då väntade jag på en annan man, mannen i mitt liv; pappa. Pappa jobbade i Stockholm då och kunde vara borta flera dagar i sträck. Han hade sovit i närheten jämt och plötsligt var han inte där och jag saknade honom något så fruktansvärt. Ingen kunde få mig att må så bra som han fick mig att må. Oavsett hur ont jag hade, så kunde han få mig att skratta. Och när jag suttit där och tittat ut genom fönstret och han slutligen kom, älskade jag honom mer än nånsin. Vi hjälptes åt att lösa alla problem som lilla jag kunde förstå mig på. Han var nog inte så smart den där han heller så. Jag minns varje gång som jag så olyckligt väntat tills han kom, jag var arg och gnällde, men allt övrigt bra vi hade gjorde att det inte spelade någon roll. Så länge jag fick vara där, bry mig och älska. Och till slut kom han på vad som var viktigt och slutade på jobbet i Stockholm. För även om familjen alltid väntade där hemma, var det hundra gånger bättre att vara där hela tiden.

Att han litegrann försvunnit nu gör mig oerhört ledsen och att ses ibland och prata strunt räcker inte. Att vara ledsen över oss, att vi inte bor ihop och ses jämt, det har jag varit länge, och det går aldrig över.



Jag kan inte låta bli att dra paraleller ..