petralinette

inatt när jag kom hem tog jag tyst av mig skor och jacka och smög in på toa,
borstade försiktigt tänderna och tvättade bort sminket.
tassade in i köket för att ta en macka efter en stressig natt på jobbet.
började fundera lite över det faktum att TV:n inte var på,
som den brukar vara när jag kommer hem om nätterna.
tänkte att du lyckats med bedriften att stänga av den innan du somnade.
gick försiktigt in i sovrummet,
och insåg nedslagen att du inte var här.
la mig i sängen.
alldeles för tom var den.
gick upp igen och hämtade min stora nallepuh.
kröp ner igen.
tänkte att det är väl dags att börja vänja sig vid ensamheten och längtan.
blev ledsen, grät mera, riktigt känslosam nu för tiden, och somnade sen till slut.
vaknade upp ännu mer ensam, fixade frukost åt bara mig, badade helt ensam, åt lunch helt ensam.
varför ska man vara ensam för, när man kan vara två?

så ska man gå och sakna och längta och höras så lite i två veckor
sen ses i två dagar, medveten om att man efter dom två dagarna måste säga hejdå,
för att göra samma sak igen
ännu lite senare ska man stå på en flygplats igen
och säga hejdå för att inte ses, knappt prata, utan bara maila lite,
i tre och en halv månad.


och så vet man att allt som händer det här tuffa året,
det har vi valt helt själva.
vi får inte bråka, inte sakna för mycket, och inte glömma.
vi ska ha ett liv tillsammans,
nästa höst väntar flytt till Stockholm,
för min stjärna har kommit in på Handelshögskolan,
han är bäst!


jag älskar dig Robin, ab imo pectore
och tamejfan, vad jag saknar dig
och vad jag kommer att sakna dig

nästa vecka kommer jag inte släppa dig ur sikte,
och jag ska anstränga mig för att  inte vara på dåligt humör ens en sekund.